”Det är ett dike mellan oss och miljöaktivisterna i stan”

Det kan låta som en klyscha, det där med att brinna för något, men i Martina Schagerlunds fall är det en rättvisande beskrivning. Hon brinner för att utveckla sitt företag förstås, men också för en rättvisare syn på lantbruket i miljödebatten och för att skapa rimliga möjligheter att driva lantbruk.

Och så brinner hon för att ta vara på hela djuret. Det handlar om vördnad för djuret och en förståelse för varifrån köttet kommer, menar hon. Ett slaktat djur ger dubbelt så mycket kokkött (alltså ytterlår, nötrulle, bog och högrev) som oxfilé, entrecôte och ryggbiff och allt behöver tas tillvara, tycker Martina.

– Man kan inte bara plocka det finaste och slänga resten, det behöver folk lära sig. Idag har många inte koll på hur slaktprocessen ser ut, man ser inte djuren och vet inte var köttet kommer ifrån.

Kostnaden för slakt och personal med mera behöver också slås ut på hela djuret, annars skulle oxfilén bli väldigt dyr, påpekar hon. Martina tycker att man skulle behöva skapa större förståelse för kött.

– Numera säljs ju grönsaker som inte ser perfekta ut och som kanske är krokiga eller olika stora. Det är bra, det ger en förståelse för hur det är på riktigt.

– Kött har varit för billigt sedan EU-inträdet. Man behöver inte äta kött varje dag, och det är ett så näringsrikt livsmedel att man inte behöver så mycket när man väl äter det.

I februari i år fick Martina Schagerlund ta emot Gastronomiska Akademiens diplom av kungen för sitt Rekarnekött, som är kött från en sammanslutning av gårdar runt Eskilstuna och Strängnäs med köttdjur uppfödda på egenproducerat foder. Martina är numera ensam ägare och köper djur från de andra gårdarna. Hon har tidigare även blivit utsedd till årets nötköttsproducent i Sörmland.

Behöver vara kreativ och lösningsorienterad

Gården har fem heltidsanställda inklusive Martina. En av dem jobbar på kontoret och de andra fyra operativt i verksamheten. Det som kräver mest personal är spannmålet och djuren. Att underhålla maskiner är en stor del av arbetet. Idag kräver jobbet även en del IT-kunskap, exempelvis används digitala verktyg för att avgöra rätt mängd gödning och sensorer på traktorn för spridning av gödningen.

Med de olika verksamhetsspåren finns det gott om arbete på gården året runt. Förra året gick en anställd i pension som jobbat på gården sedan han var 16 år. Att hitta ny personal är en utmaning och att hitta någon med fem, tio års erfarenhet är omöjligt, enligt Martina.

– Jag har en spannmålskross som gått sönder och som jag inte kunnat använda på flera veckor för jag har ingen som kan reparera den. Det förlorar vi massor på! Nu ska jag äntligen få hit en kompis som ska reparera den.

Lantbruksarbete är ofta ansträngande och lockar få unga, märker Martina. Trots det har hon lyckats hitta unga medarbetare som är jätteduktiga, betonar hon. Samarbete och kreativitet är viktigt, framhåller Martina, det är inte alltid det finns en färdig mall för saker och ting. Maskiner kan gå sönder och man behöver vara både lösningsorienterad och lite av en tusenkonstnär.

Man lever med årstiderna och man mår bättre än på ett vanligt jobb.

– Det är mycket att ha koll på. Det är svängigt i jordbruk också och det handlar om stora investeringar. Det gäller att ha känsla för när man ska säkra priset, när ska man köpa gödningen och så vidare. Och mitt i allt måste man ta hand om en kalvning. Det finns nog inga som jobbar så mycket, men det är värt det. Man lever med årstiderna och man mår bättre än på ett vanligt jobb.

Själv växte hon upp på gården. Hon läste ekonomi och personaladministration och arbetade under 90-talet med rekrytering. I 30-årsåldern, efter att hon fått barn, ville hon tillbaka till gården. Hon utbildade sig på Jälla under ett år och började därefter arbeta tillsammans med sin far. 2013 gjordes ett generationsskifte på gården, och sedan dess äger och driver hon företaget.

Pekas ut som miljöbovar

Martina har ägnat mycket engagemang åt miljöfrågan. Hon beskriver det som ett dike mellan ”miljöaktivisterna i stan och oss som arbetar med lantbruk och livsmedelsförsörjning”.

– Folk i stan har en massa synpunkter på att jordbruket är miljöfarligt, men själva fortsätter de att konsumera billiga varor och resa. Och så ska vi behöva försvara vår livsmedelsproduktion. Vi är ju oerhört måna om vår miljö, vi har förvaltat våra gårdar i hundratals år. Det är inte här de värsta utsläppen sker, vi vill ju så klart inte förstöra vår egen mark.

Martina tycker att vissa detaljer hamnar i fokus beroende på olika agendor både hos myndigheter och i media. På så vis blir informationen vinklad och helheten missas.

– Hur kan vi som producerar all mat vara de värsta miljöbovarna? Vi hängs ut och många tror att man räddar miljön bara genom att äta vegetariskt. Men folk förstår inte hela kretsloppet. Djuren håller landskapet öppet och bidrar till mångfalden och livsmedelsproduktionen.

– I Danmark är jordbruket en del av BNP, i Norge är landsbygden prioriterad och har exempelvis lägre skatt och i Finland är lantbruket en viktig del av beredskapen. I Sverige har vi däremot en stämpel som miljöfarliga. Jag måste rapportera till Naturvårdsverket, förutom rapporterna till kommunen och till EU. Det är vansinne! Vi behandlas som en industri fastän de flesta inte har fler än tio anställda. Kostnaderna blir också höga och att söka miljöbidragen kräver väldigt mycket.

Målet för framtiden är att fortsätta utveckla verksamheten och lönsamheten i företaget. Just nu är räntorna en tuff utmaning, liksom för många andra.

– De har stigit från 1 till 4 procent på en månad, det är klart att det är kännbart. Det är det ju för hushållen också. Jag har ett möte med banken alldeles strax, säger Martina och måste avsluta.

Hon pilar iväg över gårdsplanen med ett litet moln efter sig. Visste man inte att det är grusdamm kunde man tro att det är för att hon brinner så mycket för lantbruket som det ryker om henne.